Medborgarskap på riktigt

Återigen lyfter minister Ullenhag ceremonier och regler som det viktigaste i medborgarskapsprocessen. (SvD 2012-01-28) Höger och vänsterpolitiker har länge fokuserat på symbolfrågan i medborgarskapet. Om man jämför med ett land som Kanada är det viktigt att se på helheten. I Kanada bekräftar regler och ceremonier det förtroende som byggts upp från den dagen invandrare anländer.

I Sverige vill man gärna sätta det mekaniska i fokus, som i medborgarskapsutredningen, och undviker därmed kärnfrågan. Det är inte det mekaniska som är avgörande i Kanada. Det är att lika rättigheter och möjligheter präglar alla delar av politiken, att diskriminering kostar och att staten har försökt ta itu med den rasismen som är en del av Kanadas historia. En historia som samtliga politiska partier har del i. Det mångkulturella till och med bekräftas i kanadensisk lag.

En konsekvens är reella konsultationsprocesser med befolkningen. Processer som inkluderar invandrare.

Resultatet blir att invandrare bygger upp en känsla av tillhörighet från början, ett förtroende för Kanada, en tro på likabehandling och en tro på att de behandlas som medborgare redan från dag ett. Medborgarskapet är bekräftelsen på det förtroende som har byggts upp snarare än en början på något nytt.

Om inte Jytte Guteland och andra ska få rätt i sin kritik, kan man hoppas att utredaren kommer att ha modet att gå längre än de avgränsningar som finns i direktiven.

Allas lika värde är nyckeln till valet 2014!

I sitt första budskap som partiledare lyfter Stefan Löfven vikten av alla människors lika värde och möjlighet att utveckla sin frihet. Detta kan vara nyckeln till valet 2014 eftersom det bidrar till människors framtidstro och tillit. 

Men det kräver att Stefan Löfven och S konkretiserar principen om allas lika rättigheter och möjligheter på ett sätt som förnyar arbetslinjen.

Socialdemokraterna förlorade det historiska valet 2006 när många ”invandrare” flyttade sina röster i synnerhet till moderaterna och Reinfeldt. Samtidigt, medan de etablerade partierna käbblade 2010 om vem som var mest emot Sverigedemokraterna, hade de alla svårt med att tydliggöra vad de stod för. Det var lätt att vara emot rasisterna, samtidigt som det var känsligt att klarlägga hur lika rättigheter ska främjas och hur diskriminering ska kosta.

Det parti som kan tydliggöra att alla i Sverige har rätt till likabehandling och en likvärdig chans, Sverigefödd eller utrikesfödd, man eller kvinna, homosexuell eller heterosexuell, funktionsnedsatta eller inte och så vidare, kommer troligen att avgöra valet 2014!

Vem sätter nageln i ögat på partierna?

Det socialdemokratiska partiet har en ny ordförande, Stefan Löven. Förhoppningar och höga förväntningar fyller ledarsidorna. DN 2012-01-28 , SvD 2012-01-27

Men urvalssystemet visar på ett problem som alla partier delar. Det är möjligt att de kunde anses representera de breda folklagren genom systemet med mängder av fritidspolitiker. En tid då många var medlemmar partierna. De ansågs ha kanaler in i befolkningen.

Men 2012 ser Sverige helt annorlunda ut. Partierna är numera valapparater snarare än representanter för folkrörelser. Mindre än 5 % av befolkningen tillhör något parti. Och av dessa är det max 20 % som är aktiva. Därmed är det ca 1 % av befolkningen som bestämmer över politiken.

Idag agerar de som om de är direkta företrädare för medborgaren, samtidigt som de främst sitter på maktens stol. Och det civila samhället har inte byggt upp kapacitet att agera som blåslampa på makthavare. Det har inte heller uppmuntrats kanske för att stora delar av det civila samhället har blivit beroende av offentliga medel.

I Sverige har de politiska partierna tagit monopol på människors engagemang. De starka svenska partierna kan till och med vara ett hinder till att människor engagerar sig. Vi har fått lära oss att det finns ”någon annan” dvs en mängd politiker som fattar de bästa besluten åt oss, utan att egentligen ha kontakt med oss.

I andra länder finns det system med färre politiker som har insikt om att andra kanaler än partierna behövs för en dialog med befolkningen. Så vitt skilda länder som Danmark och Kanada kan tas som exempel. Visserligen finns det försök i Sverige, men än så länge är dessa främst ett sätt för partierna att få in åsikter för att bekräfta det som politiker redan har bestämt.

Det är dags att se över systemet. Det är färre men kunnigare politiker som behövs. Politiker som har tid och ansvar för att utveckla breda konsultationsprocesser med ett starkt och oberoende civilt samhälle.

Ett civilt samhälle som måste ta på sig uppdraget att vara den nagel i ögat som makthavarna behöver för att fatta kloka beslut!