Svenska politiker till höger och vänster har länge missförstått medborgarskapsandan i Kanada och USA. Det vi gör i Sverige är att lyfta fram den mekaniska processen, tester, reglerna, ceremonierna. Det är trams. Verklighetsförankring saknas.
Jytte Guteland (Brännpunkt replik 20/1) gör ett vällovligt försök men kunde varit ännu mer kritisk mot utgångspunkterna i Ullenhags s.k. medborgarskapsutredning (Brännpunkt 16/1).
Nyckeln till medborgarskap i Kanada ligger i hur invandrare bemöts och i hur den generella politiken byggs upp. Lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter är ett fundament i kanadensisk politik. Denna politik konkretiseras i handling bland annat genom att det kostar att diskriminera på en mängd olika områden.
Detta innebär också att invandrare i sin tur bemöts som medborgare långt innan ”de” blir medborgare. Långt innan de får rösta. Långt innan de får ett pass. Det formella medborgarskapet blir främst en bekräftelse på ett förtroende som invandraren tidigt fått för landet. Inte enbart en bekräftelse på att landet har förtroende för invandraren. Man blir respekterad för den man är. Man får anledning att tro på sin framtid i Kanada, ett Kanada där allas lika rättigheter är en kärnfråga, långt innan de formellt blir medborgare.
Ett exempel på detta ses i att barn till invandrare i Kanada kallas andragenerations-kanadensare, oavsett om deras föräldrar är medborgare. Begreppet säger också något om första generationen, dvs att invandrare också ses som kanadensare. Det säger något om politiken i landet.
Det svenska begreppet ”andragenerationsinvandrare” säger något om politiken i Sverige.
För mig som svensk och kanadensisk medborgare är det märkligt att svenska politiker fokuserar så lite på konkretisering av allas lika rättigheter och möjligheter. För mig som invandrare är det märkligt att vi ”invandrare” accepterar den bristande respekt som uttrycks dagligen i svensk politik. Hur ska man annars bygga upp grunden i medborgarskap?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar